Tänkte att jag skulle starta den här bloggen med att berätta om när Ronja föddes. En helt fantastisk förlossning blev det om jag får säga det själv! Men för att få något sammanhang i allt så måste jag börja några dagar före.

Jag hade under de sista veckorna av graviditeten haft väldigt svårt att sova. Antingen så somnade jag inte alls när jag la mig, eller så sov jag ungeför en timme och kunde sedan vara vaken i fyra, fem timmar. Jag hade därför varit i kontakt med förlossningen några gånger och fått med mig sömntabletter hem.

Den dag jag var beräknad till, 22 november, var vi till förlossningen och gjorde en undersökning och förde diskussioner om hur länge jag skulle tillåtas gå över tiden. Jag har gått över tiden 11 dagar och 8 dagar med mina två andra barn, men sedan dess så har jag haft anhöriga som haft fruktansvärt dåliga erfarenheter av att gå över tiden. Min oro var påtaglig och det kändes väldigt otryggt att eventuellt behöva gå över tiden för länge. Undersökningen visade att bebisen mådde bra i magen, och jag fick en tid till specialistmödravården kommande måndag. Jag fick också med mig två sömntabletter och två starka värktabletter hem, så att jag skulle kunna sova. 

Jag bestämde mig för att spara på tabletterna ett tag, hade dom tankarna att bebisen nog ändå inte skulle komma under helgen, och det var bättre att jag såg till att få sova en hel natt i början av kommande vecka så jag skulle orka med en eventuell förlossning. Helgen förflöt utan konstigheter; på fredagkvällen bestämde jag mig för att möblera om alla rum hemma i hopp om att sätta igång nåt, men jag blev bara trött och fick ont i ryggen. 

På måndagen den 25:e var vi då till specialistmödravården och träffade en läkare. Vi diskuterade lite kring hur vi skulle göra för att jag skulle känna mig trygg trots att jag passerat det beräknade datumet. Vi bestämde att jag skulle göra en CTG och sedan komma på nytt besök på onsdagen och göra ny CTG, och sedan bestämma hur det skulle se ut framåt. Jag var innan träffen med läkaren ganska bestämd på att be om att få bli igångsatt, men samtidigt visste jag att det bästa för både mig och bebisen var att förlossningen startade spontant. Därför blev jag glad över läkarens förslag att komma på ny koll två dagar senare, för det kändes som ett bra alternativ.

Så fort CTG:n kopplats på noterade både jag och sambon att bebisens hjärtljud var betydligt högre än normalt; vid alla besök hos barnmorskan hade hjärtljuden legat på 130-145, nu låg det på 170-180. Efter en stund kom en barnmorska in och ställde lite frågor om jag nyss hade druckit kaffe m.m, och så fick jag lägga mig på sidan istället för på rygg. De hade också noterat att hjärtljuden var höga. Efter att CTG:n gått lite över en halvtimme så konsulterades förlossningsjouren, och det blev bestämt att vi skulle åka hem och ta det lugnt i två timmar, och sedan komma tillbaks och göra nytt CTG.

Tusen tankar rörde sig i huvudet under tiden vi var hemma; var bebisen stressad, mådde den inte bra, var det något jag hade gjort som gjorde så att bebisens hjärta slog så fort? När vi kom tillbaks och gjorde nytt CTG två timmar senare var dock hjärtljuden nere på normal nivå igen, så vi åkte hem betydligt lugnare. På kvällen bestämde jag mig för att ta tabletterna jag fått, för att iallafall kunna få en hel natts sömn innan den stundande förlossningen. Jag tänkte att hur vi än vrider och vänder på det så lär det inte vara så långt kvar iallafall.

Trots sömntabletter och värktabletter vaknade jag 02:30 på natten. Blev lite frustrerad över det, tills jag kände något som jag kände igen - värkar! Jag har haft den fantastiska lyckan att mina två tidigare förlossningar har gått otroligt fort, och ingen av dem har börjat med värkar. Förlossning nummer ett startade med en konstant mensvärk, och när jag efter några timmar kom till förlossningen på kontroll så var jag redan öppen 5 cm, och tre timmar senare föddes dottern utan att jag använt någon smärtlindring. Förlossningen med tvåan startade med vattenavgång, två timmar senare kom jag till förlossningen och var 5 cm öppen även den gången. Det tog två och en halv timme inne på förlossningen innan sonen föddes, även denna gång utan smärtlindring. Därför blev jag nu ganska stissig när jag insåg att jag hade värkar, jag hade ju förväntat mig att även denna förlossning skulle gå fort.

Jag insåg ganska snabbt att det inte var några alarmerande värkar, de gjorde inte så farligt ont och kom väldigt glest. Jag lyckades somna till vid 5 på morgonen, men blev väckt klockan 6 av stora dottern. Efter att barnen var lämnade på dagis och skola åkte jag och sambon till ett köpcentrum i närheten för att uträtta lite ärenden. Jag hade fortfarande värkar, som visserligen kom lite tätare än under natten, men fortfarande gjorde de inte så ont. Min sambo tyckte dock att jag var lite för obekymrad över detta, just eftersom mina tidigare förlossningar gått så fort och jag inte då heller upplevt så mycket smärta. Vi var precis på väg att hämta barnen från dagis och skola, och bestämde oss för att ringa förlossningen och höra efter vad de tyckte att vi skulle göra. De tyckte att vi skulle komma upp på kontroll, så vi ringde barnens mormor kollade om hon kunde vara barnvakt, vilket hon kunde.

På förlossningen fick vi göra en CTG, som även denna gång visade att bebisens hjärtljud var för höga i förhållande till hur de borde vara. CTG:n visade också visserligen mina värkar, men de kom glest, och eftersom jag bara var öppen 3 cm (vilket jag varit den senaste veckan innan) så var jag inte i aktiv förlossning. På grund av de höga hjärtljuden så blev vi tillsagda att vänta i en timme, och sedan göra nytt CTG. Vi gick och åt på sjukhuset, och sedan tvingade jag sambon att gå runt i korridorerna resten av tiden för att se om jag kunde få igång värkarna ännu mer. När vi gjorde nästa CTG så var bebisens hjärtljud normala igen, och eftersom värkarna inte kom tätare så fick vi åka hem. Värkarna hade visserligen börjat göra mera ont nu, men vi bestämde oss ändå för att hämta hem barnen eftersom vi inte ville använda barnvakt i onödan. Det fanns ju egentligen inget som tydde på att det skulle dra igång på riktigt, och vi hade en reservplan för barnen ifall vi skulle behöva åka in under natten.

När vi kommit hem så bakade jag pepparkakor med ungarna, och sedan var det dags för dem att sova. Värkarna gjorde nu så pass ont att jag fick stanna upp och bara var tyst under tiden de pågick, men de var ändå klart hanterbara. Efter att barnen somnat kom min syster och hälsade på, och vi förberedde henne på att vi eventuellt skulle ringa om vi behövde åka in. Syrran åkte hem nån gång vid 22:30 tror jag, och vi gick och la oss 23:30. Det fanns ju ingen chans alls att jag skulle kunna sova, så jag började klocka värkarna istället. Det var nog ungefär här som jag kände att det ju faktiskt gjorde ont när värkarna kom! Eftersom jag fött utan smärtlindring tidigare så hade jag som ambition att göra det även denna gång. Jag hade dock bestämt att jag inte skulle sätta nån prestige i det, utan att om jag kände att jag behövde smärtlindring så skulle jag använda det, men målet var att klara mig utan. Jag kände dock när värkarna började göra mera ont att om det skulle tillta i smärta så skulle jag behöva använda smärtlindring. 

Jag hade klockat värkarna i lite mer än en timme när sambon vaknade till. Det var 3-6 minuter mellan värkarna, och för att få komma in på förlossningen så brukar dom vilja att man har tre värkar på tio minuter. Enligt min bedömning var det alltså inte dags att åka in. Sambon frågade om vi inte skulle åka in iallafall, och jag fick medge att smärtan började bli lite svår att hantera. Vi ringde förlossningen strax efter 00:30, och de tyckte vi skulle komma in på kontroll. Ringde syrran så hon kunde komma och sova med barnen, och nånstans vid 01:15 anlände vi till förlossningen. Lite roligt också att eftersom det nu blivit nytt dygn så hade det även blivit min sambos födelsedag. Jag hade sagt ända sedan det positia graviditetstestet att jag säkert skulle gå över tiden fem dagar och föda på hans födelsedag.

Jag fick be om att stå under tiden CTG:n gjordes, eftersom jag inte kunde parera värkarna liggande. Jag försökte hantera smärtan på det bästa sätt jag vet - med humor - så sambon tyckte nog att jag var rätt knepig som förvandlades till självutnämnd komiker mellan värkarna. Efter CTG:n var klar undersökte barnmorskan mig och konstaterade att jag var öppen 4 cm, och att vi nu skulle få stanna på förlossningen tills bebisen kommit. Jag ska ärligt erkänna att jag blev lite besviken över att det bara var 4 cm; eftersom jag haft så snabba förlossningar tidigare så hade jag väntat mig mer efter ett dygn med värkar. 

01:45 fick vi då komma till ett förlossningsrum, och jag bad om att få prova lustgasen. Jag fick också in ett ståbord för att kunna stödja mig eftersom jag ville stå upp, dels för att jag visste att det underlättar för barnet att komma neråt, och också för att det var skönast att stå när värkarna kom. Jag fick ganska bra kläm på lustgasen, och tyckte att den hjälpte. Jag började också tänka att det här nog skulle bli en "normal-lång" förlossning, och med enkel matematik (det sägs att man normalt öppnar sig 1 cm per timme) så räknade jag ut att jag iallafall hade 6 timmar kvar innan det skulle komma någon bebis. 

Barnmorskan frågade min sambo om han ville ha kaffe, och jag som är en riktig kaffeälskare frågade om jag fick dricka kaffe också, vilket jag fick. Jag hade packat en chokladkaka och en Powerade i bebis-väskan, så jag hängde där över mitt ståbord och andades lustgas, drack kaffe och käkade choklad. Barnmorskan hade redan börjat förbereda allt som skulle vara i ordning tills bebisen kom, och däremellan satt hon på en stol och pratade lite med mig och sambon. Efter ganska exakt en timme så ville hon göra en undersökning för att se hur långt på vägen jag kommit, och gissa om jag blev förvånad när jag då gått från 4 cm till 7 cm på en timme! Jag är lite osäker på om barnmorskan tog sönder hinnorna, eller om vattnet gick spontant, men vattnet gick iallafall samtidigt som hon undersökte. Klockan var då 02:43 enligt journalen. De följande två värkarna efter det gjorde svinont, sen kom krystvärkarna. Ny undersökning 02:55, fullt öppen och dags att krysta. Tio minuter senare, klockan 03:05, välkomnade vi vår dotter Ronja till världen! 3568 gram tung och 51 cm lång. 

Trots att förlossningen helt plötsligt gick fantastiskt fort så kändes det superbra, jag tyckte att jag hade kontroll på situationen hela tiden, och känner bara sån enorm värme och kärlek när jag tänker på det. Det var verkligen en drömförlossning! 

Vi hade sedan innan bestämt att vi ville åka hem så fort som möjligt, så klockan 12 på onsdagen blev Ronja undersökt av barnläkare, och sedan fick vi åka hem. Eftersom jag sedan tidigare bjudit hem släkten för att firqa sambons födelsedag, och vi alla tre mådde bra, så bestämde vi att vi skulle ha kalas som planerat. Barnens mormor kom förbi med dem också, så att de fick träffa lillasyster, och sedan följde de med henne hem igen så att vi skulle få ett dygn för oss själva. Jag hade ju inte sovit på två dygn, och vi var lite känslomässigt utmattade av det stora som hänt. En helt underbar upplevelse!